Jag vill inte!
Flera nätter har jag vaknat av känslan av att jag lever i en lögn..
Att det här är inte verklighet, de är en stor lögn mitt liv, eller de mesta, att
jag lever i blindo, där jag inte ser vad som försiggår bakom min rygg.
Obehaglig känsla som jag vet är obefogad men min största fråga till mig själv
är var i helvete jag fått den känslan ifrån, den hör inte ihop med mina tankar!
Även fast mina tankar och mitt huvud inte går ihop utan spinner på i 100 knyck
i olika riktiningar, ibland kommer konversationer där mina känslor säger en sak
mina tankar en annan och verkligheten en 3e..
I vissa diskussioner vet jag var dem grundar från, där ärligheten från början fattats
att misstag skett bakom min rygg med min vetskap i andra änden.
Jag vill inte ha det såhär!
Jag vill inte vara osäker på mig själv, på hur mitt liv ser ut!
Jag vill inte ha bagaget som sätter krokben för mig.
Jag vill inte känna igen vissa grejer för jag har gjort samma sak som jag
själv inte kunnat förlåta mig själv för, för det sårat en människa otroligt mycket.
Jag vill hitta drömmar, kunna stå för dem utan att det blir en press.
Jag vill kunna släppa saker i mitt liv, huvud och kunna gå vidare
Jag vill känna tryggheten vissa ting i mitt liv ger.
Jag vill kunna ta åt mig av beröm, utan en massa obehag
Kunna stanna upp, sortera mitt liv, ta bort sånt som gör mig illa
hur mycket jag än vill hålla fast vid dess måste de bort.
Kanske kräver jag för mycket, strävar efter en kärlek som är obeskrivlig,
kanske mina krav är way för höga för mitt och min närvaro kan uppfylla.
Oftast blir de en massa babbel jag skriver här, men ibland är de bara så skönt
få ur sig lite skit.
